… är det då lätt att man vill göra mer, det är svårt att avsluta. Eller om du får ett chips i skålen, varför inte ta några fler? Ja, när man får smaka på något gott är det svårt att säga stopp. Så är det. Igår var det ju Amandas rid dag i vanlig ordning, och på förmiddagen läste jag ett inlägg av Ewa om det här med öppnan, och jag vet att jag har avvaktat med skolorna på honom längre än jag normalt brukar, skolorna brukar vara för mig "första steget", men inte nu. Jag har inte känt att det har varit lämpligt, men nu börjar vi hamna i ett läge, där det känns som att det är dags. Så varför inte ta det, när Amanda rider? Då kommer de kunna utforska övningen utan krav och det är nog exakt vad som behövs just nu, för jag kommer att ha svårare att bara "låta det hända". För att jag tror att jag vet hur man rider en öppna. Så vi red på våra favorit bågar igen, och att de fick lägga in lite glidaröppna in på diagonalen, och de skötte dem jättefint. Det mest fantastiska här är att jag inte ens har sagt hur de ska göra. Det är vad jag känner är så skönt, att det arbete de gör, blir så naturligt. Så när de då hade ridit första varvet, så säger Amanda, visst kan jag lägga in trav här på kortsidan? Det visar för mig att hon har börjat ta ansvar, att hon har börjat bygga upp en "bank" för vad som är lämpligt, vad vi kan göra, vad för moment kan vi lägga till för att förändra en övning. För vi rider praktiskt taget, samma ridväg vart enda pass både hon och jag. Men våra ridpass har alltid olika fokus. Det är bara det att den här ridvägen lämnar så mycket utrymme för förändringar och vi får med en massa bra moment, Den är inte för lång så det sker konstant något utan att den blir för intensiv. Ja, de här bågarna är perfekta just nu på vår ridbana. Jag tror de fick rida övningen tre varv sen stoppade jag där, så fick de bara rida längst med spåret och där gjorde de lite travövergångar, ungefär ett varv och sen avslutade vi. Visst, det kändes som att vi just hade hoppat upp, men vi var alla som så nöjda. Så det var läge att avsluta. Efteråt i hagen, utstrålade Hamiro en otrolig nöjdhet, och han bara stod och myste med mig, jag var inte så vacker efteråt, för han slickade, och tvättade hela mig. Det kändes som att jag fick ta på kärlek, det var en sån otrolig ömsinthet, tacksamhet och NÖJD. Ja, det var ett väldigt fint moment, som jag är så tacksam för att få uppleva. Nöjd häst får kvällsfika, ja han är bortskämd. och en nöjd Amanda efter dagens ridpass.
0 Kommentarer
… handlar för mig om att ta det man får och skapa det bästa ut av det. Jag vill försöka fånga upp de saker som hästen naturligt bjuder på. Det blir då en slags balansgång med att göra både mig och hästen tillfredsställd. För om jag fångar något hästen bjuder på och gör det bästa av det, kan jag också i det känna mig nöjd. Så i lördags var både jag, Amanda och Hamiro så där trötta sluta, och hade egentligen inte lust med något någon av oss. Men vi tänkte det, att vi tar in honom och masserar upp, bara ha en liten mysig stund tillsammans. Men desto mer han blev masserad så mer energi bubblade upp. Så det slutade med att jag kände att jag borde passa på när han nu har energi, som behöver "ut", så att säga. Så ut på banan går vi, i början håller jag mig till mina två bågar, samma ridväg som jag red på torsdagen med förväntans övningen, och samma ridväg som Amanda hade ridit dagen innan. Så jag kan plocka upp där vi var och komma vidare. Så när jag då ber honom backa, så får jag ett litet "skutt", Så det slutar med att jag lämnar den övningen och lägger mig på en volt och provar be honom om galoppanslag. Det här handlar för mig om att fånga ögonblicket, fånga det jag får och göra något utav det. Jag vet att det här är en övning som är bra för honom, så småningom även en bra övning för Amanda. För det stärker hans kropp på ett väldigt bra sätt. Så det var så kul att få göra det, och känna att det sker "utan tvång" utan att det händer för att han bjuder på det. På söndagen så är det Amandas tur och det är nu jag känner att det viktigaste är att hitta de här travövergångarna, eftersom oftast då vi bett om trav fått galoppanslag istället, så känner jag att det är vad som måste prioriteras idag. Då jag dagen innan hade så lätt att få galoppanslag så förstår jag nu, varför dem har kommit och att vi måste hitta en liten mellanväg så vi får trav när vi ber om trav och galopp när vi ber om galopp. Så det blev deras övning, så vi går tillbaka till de två bågarna, samma övning som jag red, och som hon red på fredagen. Så la vi till trav från hörnet och ut på diagonalen, och andra varvet la vi till trav på kortsidan. Sedan pratade vi om att även lägga till trav på en till sträcka men vi kände någonstans att nej. För det hade gått så himla bra, så det var dags att avsluta, för det blev bara trav när det var det som var tänkt och de såg väldigt fint och harmoniskt ut, så vi gav oss faktiskt där. Att kunna avsluta i rätt tid är också viktigt för att förtjäna hästens förtroende. Länk till Galoppanslag klipp! Bild från när Amanda tränar travövergångar.
Tänker på det här med ”vad är lämpligt idag?” Och ”att lyckas”, tänker på de kapitel som finns i boken. För idag hamnade vi i den situationen. Hur ska vi anpassa oss för Hamiro så att vi alla kan känna oss nöjda. Det här var en sån där dag då han är ofokuserad och lite överallt utom just där han är. Vilket såklart är frustrerande, eftersom att det sätter en själv ur balans.
Så istället för att släppa efter så gjorde vi allt mer intensivt. När man har ett sånt här pass, jag vet inte om det har å göra med honom eller den som sitter ovan på alltid. Men idag valde jag att ta en övning där jag vet att det händer någonting hela tiden. Det är lixom en övning där du måste planera för att lyckas, vilket gör att du inte har tid att fokusera på vad som händer där borta, du har ingen ”färdsträcka.” För allt händer lite slag i slag. Så fort du avslutat ett moment måste du börja förbereda för nästa. Utifrån mitt perspektiv kändes det som att de lyckades då, de båda blev mer fokuserade och närvarande. Den här övningen är egentligen mer psykiskt krävande en fysiskt. Just för att du måste planera så du kan skapa förutsättningar för att lyckas få med alla moment. Vi fick med alla moment, den vi hade lite svårt för var traven. Hamiro har varit lite trött och slut senaste, så nu när han fått nytt foder hoppas jag att lite energi ska komma snart. Ja, så vad lärde vi oss idag? Jo, att prova sig fram tills man hittade det tillvägagångssättet som gör att man ”lyckas” utan motståndsreaktioner utefter dagens förutsättningar. … ut är en spännande resa, Jag rider nu för Ewa en gång i veckan, Amanda rider för mig en-två gånger i veckan och ser mig rida ca en gång i veckan. Så mycket jag gör nu med hästarna handlar ju om att utbilda, både mig själv, hästen och min elev. Det gör att jag nu ser på undervisning på ett helt nytt sätt, eller egentligen inte men jag reflekterar mer.. Som idag efter att jag red min lektion med Ewa, så rider en annan tjej i stallet för sin tränare, och så hör jag från ridbanan, om skänkel hit och tygel dit, och så börjar jag fundera. om jag fick frågan att prova rida för den här instruktören. Vad skulle jag då lära mig? Som jag sedan SAMMA DAG skulle kunna lära min elev? Ja, det jag tror att jag skulle få, är om möjligt en känsla av var man vill ha hästen, men hur förmedlar jag detta till min elev, jo, jag måste göra på samma sätt, Berätta vilka hjälper hon ska använda i vart enda steg för att nå samma resultat. Men vad har vi lärt oss av det? Hur använder jag mig av den här kunskapen i kommande sammanhang? Det här är en häst som gärna drar upp huvudet och går emot handen, Det ser jag väldigt tydligt. Varför då korta och korta tygeln? Jag förstår inte, jag kan bara observera och se, för det här hjälper mig att få en tydligare bild av vem jag vill vara som instruktör. Jag vill använda övningar som plockar fram vissa saker, som gör att min elev får egen ägd kunskap, så att hon sedan kan använda dem här nya verktygen. Nåväl, till dagens ridlektion. Idag skulle vi jobba lite mot galoppen, så vi använde en förväntans övning, så vi pratade lite om det här att skapa förutsättningar, höja sin tonus och när man ska be om galoppen. Så med det i handen, så kunde jag skapa förutsättningar för att få en galopp på Hamiro. Jag fick en jättefin galopp till höger, sen kom vi då till vänster där han gärna faller till det nya varvet och inte får sina bakben på en plats där han kan fatta galopp, så tillslut "släppte" jag övnignen lite och tänkte på det här med "lagt kort ligger", så istället för att sakta av inför kortsidan så fortsatte jag be om galopp för då när hörnet kom på kortsidan så kunde han få sina bakben på en plats där han kunde fatta galopp. Då är det ju det här med långsiktig ridning, jag ska inte träna på ATT galoppera utan att fatta och sakta av från galopp, för snart kommer vintern och då kan man inte bralla omkring i galopp hur som helst, och galoppen är en gångart jag vill använda mig av eftersom att den är skonsam för hästen bäcken. Så nu gäller det att träna så vi i vinter kan träna på galoppanslagen. Galoppanslag är även bra för en ny ryttare för att lära sig rytmen innan man galopperar. Jag brukar använda ridhjälm och rekommenderar att den används!
... med hästen är så otroligt häftigt. När allt bara klaffar, när man blir ett med hästen. Åh, det går inte att beskriva. I fredags körde jag och Amanda en sån där dag där vi bara skulle fokusera på en grejj och sen ge oss, snabbt och intensivt. Dagens övning var att gå upp i trav ur det korta steget, så vi red fyrkanten, kortade steget på hörnen och så trav på rakorna, så det slutade med att vi red hela övningen i trav. Å det bara funkade. Jag kunde ligga där i trav på ”volten” och bara glida omkring, ändra samlingsgrad och räta ut, böja mer, åh, de var så häftigt! Sen fick Amanda känna på det lite. I söndags följde Alva med mig ut, å det är så himla intressant att se hur han anpassar sig från ryttare till ryttare. Jag vet att han berättade en massa saker för mig, men som jag inte kunde läsa. Samtidigt så tänker jag såhär, jag hade en tydlig tanke på vad vi skulle träna på, och ibland känner jag att bilden i mitt huvud och verkligheten inte alltid stämmer överens så att säga. Tanken var att vi skulle träna på korta steg och lite mot trampet, men nu såhär i efterhand känner jag att det var inte det som var lämpligt just där och då. Det är svårt för mig att lära ut något via honom när vi just har provat det. Det vi kanske skulle ha gjort var att ta en övning där jag tränar inför dem momenten mer än att försöka utföra dem. För det är svårt för honom att visa henne, när han inte är säker i sin uppgift. Sen är det också så att jag och Alva har helt olika ”bakgrunder” i vår ridning. Så det är klart, att här kommer en ny ryttare, med ett helt annat språk som han ska tolka och förstå. Jag inser nu att det kanske inte alls var lämpligt för stunden. Det vi skulle ha gjort var att ta en övning som jag har gjort många gånger med honom så att jag vet mer exakt vad jag kan förvänta mig, där jag också kan läsa honom bättre. Jag tänker nu på en av sakerna Alva kommenterade på en övning. ”Han kan ju den här övningen, så han gör ju det han ska utan att jag säger något åt honom.” och jag hade inget bra svar på det då, mitt huvud var som sirap den där dagen. Men det är ju precis det jag egentligen vill, att hästen ska kunna övningen, eller veta vad som väntar, för det innebär att jag kan minska min inverkan på hästen. Jag kan fokusera mer på HUR det känns och bara följa med än att sitta och ”rida” genom alla processer hela tiden. En annan kul grejj som Alva kommenterade, gällande vad som är en typisk ”Julia-häst” är att de är lite ”vingliga”, något jag själv inte upplever. För då säger hon såhär, att när Hamiro då blir ofokuserad och tittar åt ett annat håll än var han är påväg så faller han ditåt. Medan Alva är van att när hennes hästar tittar så fortsätter dem ändå på sitt spår. Ja, men då tänker jag också såhär. Bella, Alvas häst är ju typ 26 år om jag minns rätt, medan Hamiro är 14. Det betyder att Bella har 12 år mer erfarenhet av att ha ryttare på ryggen och där med mer balans. Särskilt jämfört med Hamiro, då han inte har så många timmar med ryttare på ryggen. Så det gör att hon kommenterade att man måste sitta å rida honom i varje steg. För att hålla honom på vägen. Hon kommenterade även att han är superkänslig för sitsen, att när han väl är med så får du väldigt mycket häst. Många gånger har jag pratat om att jag älskar att rida på kvällen, i mörkret, de får nästan gärna duggregna lite. För det för mig nära hästen, och det får mig närvarande. Tisdagar har ju blivit Amandas dag då hon rider. Vi åkte ut där vid 18, så det har börjat mörkna. Vi kom ut precis när Clara tog in floyd så Hamiro hann inte vara själv så länge, så han verkade ganska lugn och pömsig. Efter den där gången har ju Amanda varit lite spänd i stallet, vilket är helt förståeligt, så vi hjälptes åt att göra han klar och jag har ett tag nu funderat på att låta henne rida på rollerbitet, så nu var det dags. För jag insåg att han reagerar väldigt milt på rollerbitet jämfört med hackamoret. Så nu la vi till en till tygel så hon fick lära sig rida på tre-ett fattning på en gång. Planen var att bara glida på och bara låta dem vandra tillsammans. Vi ska inte träna på något nytt utan de ska bara fortsätta bekanta sig med de verktyg som de redan har. Så de fick till en början ha en lång stångtygel och rida på bridongen som vanligt. Amandas och Hamiros övning, som de ofta faller till när jag släpper de vidare är ”åttan” eller timglaset. En liten variant där emellan, efter några varv så börjar vi ju känna att vi måste göra en förändring. På ett sätt vill ju Amanda träna på halten, å de tycker jag också. Men senaste tiden när jag ridit Hamiro så har jag märkt att han tycker att halterna är rätt jobbiga. Så jag har valt att lämna halten ett tag för jag har insett hur krävande den övningen är. Just det här att stanna och stå still, det krävs en viss styrka och balans för det. Det krävs verkligen att häst och ryttare befinner sig i balans och det är påfrestande för hästen, så när han blivit starkare och mer balanserad kommer nog halterna lättare. Så därför jobbar jag nu med förberedelser inför halt. Så vi tänker lägga in korta steg men jag känner att jag återigen inte når fram, så bestämmer jag mig för att hon helt enkelt får ”släppa” bridongen, så vi bytte helt så hon håller enbart i stångtygeln och bara låter bridongen finnas där i handen. Jag har ju lärt mig att använda båda tillsammans men jag förstår att det är svårt till en början innan man lärt sig känna skillnaden, så jag sa att hon bara ska bromsa på den så att hon helt enkelt måste styra via sin sits för jag sa att jag tror att de klarar det. Så istället för att rida en specifik väg så fick de rida krumelurer och växla mellan långa och korta steg. Åh det är det här som gör att jag älskar mitt liv just nu. Att få se deras framsteg, jag får se min häst växa i sin roll, jag får även hjälpa en medmänniska. När jag står där om kvällarna och får vara instruktör och se det här gör att jag känner mig som världens lyckligaste människa. Jag blev så himla rörd över att se dem där på tisdag kväll, visst jag kan inte ha sett mycket. Men närvaron, samarbetet, kommunikationen gick att ta på. Åh, de var så magiskt vackert ögonblick. Ja, de fick verkligen dansa. Amanda berättade för mig att de hamnade i det här att det kändes som att hon styrde honom med tanken å det är precis det jag strävar mot, drömmer om att uppnå. Jag vill ju verkligen kunna dansa med hästen på ett sätt som inte är påfrestande för varken mig eller hästen. Jag älskar den här stunden då man blir som ett med hästen. Efter att de vandrat omkring en stund så snubblade Hamiro till lite, och det var så häftigt å se hur starkt Amanda reagerade på det, precis som när man själv reagerar på det. Vanligtvis så hade hon inte reagerat på det så starkt för hon är van vid att det hela tiden rör sig på ett som hon inte alltid förväntar sig men när du blir ett med hästen så känner du allt, du förenar nervsystemen. Ja, det går inte att förstå om du inte själv fått uppleva det, och jag är så glad att jag kunnat ge det till henne. Lite samlande trav arbete på fyrkanten, detta är sjätte gången på hästryggen.
... När vi är i kontakt med hästen startas nya processer i våran kropp. Särskilt när vi blir burna av hästen. Det är så mycket som händer i vår kropp när vi sitter till häst, det fascinerar mig dagligen.
Imorse red jag lektion för Ewa, och då började vi på fyrkanten, med en tanke av att ha halter i hörnen. Men då är det ju det här med tryck och lättnad och att lämna hästen ifred, att jobba med hästen och inte mot hästen. Så jag ändrade övningen så vi red korta steg i stället för halt. För vi har tränat mycket halter och jag tror att vi måste lämna dem ett tag för att komma tillbaka till halterna. Halter har jag insett är en sån där sak som är otroligt svårt för hästarna och kräver verkligen på dem. Det blev mycket mer lämpligt, och på lättnaden gick han upp i trav. Här hade jag kunnat glida på länge, haha. Sen gick vi vidare med att öka och minska böjningen, och sedan öka och minska volten. Lite trav längs med fyrkanten. Det är här som det kommer fram hur oliksidig han är. Så istället för att kämpa på med fyrkanten fick jag byta övning när jag bytte varv. För att stärka den sidan för att så småningom kunna trava honom längs med fyrkantspåret i fred. Det här med att planera sin ridning, gillade avsnittet där vi pratade om traven. Om jag vet vilken trav jag vill ha är det sedan lättare att reglera, än att bara be hästen gå upp i trav. Jag vill då ha en trav med ett lätt i slag, det innebär att jag inte vill ha små mycket påskjut, vilket betyder en högre samlingsgrad där han måste belasta sin bakbensmuskulatur och det i det långa loppet är ett stärkande arbete. Men jag bör givetvis inte trava längre tid än vad som för stunden är lämpligt. Förra ridpasset med Amanda provade vi en massa nya processer. Stanna, starta, backa, starta, trava, svänga, trav ur båge, galoppanslag, vi fick med en massa saker. Men det viktiga här var inte att ligga kvar i något utan att starta en ny process, Detta landade vi tillbaka på idag, när hon sedan red nu ikväll på Hamiro. Först tänkte jag att hon skulle få prova på det jag gjorde med öka minska böjningen och öka minska volten. Men jag kände att jag inte riktigt nådde fram, så jag gick till fyrkanten. Så gick vi övningen. Jag minns från förmiddagen att han inte riktigt orkar med halter nu, så jag bestämde mig för att de helt enkelt får träna på korta steg i vändningen. Efter ett litet tag så började Hamiro själv lägga in trav på raksidorna, så vi la till det, att korta steget, och sen upp i trav, precis vad jag tränade på fast på fyrkantspåret, fast de på fyrkanten. Det är så intressant att se hur han belastar sina bakben i den här övningen, att han i den här upp kortade steget med lite piruett känsla belastar sitt inre bakben i en stärkande position. Det är ett steg men jag lovar, det är verkligen stärkande,. Och sedan gå upp i trav. Vi tränar inte på att ligga i trav, Vi tränar på att gå upp och ner från trav. Vilket är så stärkande. Imorgon ska jag rida Hamiro på förmiddagen, så ska vi träna lite mer på travövergångar ur 1/4 piruett, och sen efter lunch ska Amanda med mig ut så ska jag demonstrera så ska de få prova igen. När man går en sån här övning tror jag det kan vara bra att ha en bild i huvudet över vad det är som är tänkt. Ikväll möttes vi av flera störningsmoment. Det var ett annat ekipage, med åskådare, hundar osv, och det är lite läskigt och spännande efter att Hamiro fick lite spel i tisdags. Så det var en sån där kväll där det kunde ha gått lite snett, men jag tycker verkligen de skötte det hela så otroligt bra. När jag står där på ridbanan och ser dem, känner jag mig som en av de lyckligaste människorna i världen. Jag önskar alla fick möjligheten att göra det jag gör, men det är så... Att det är så speciellt för att det är min resa, men min första häst och min första elev. En otroligt spännande resa och jag älskar vart ända steg på vägen. De reagerar på saker runt i kring dem. Hösten, det är en tid på året där det sker förändringar i naturen, dagarna blir kortare, temperaturen lägre. För dem som verkligen är i kontakt med naturen, så som hästarna är, påverkas av den här årstiden. Det är nu förberedelsen inför vintern kommer. Hästarna sätter vinterpäls och de kan bli mer alerta i humöret.
Igår var det än sån där dag då naturen kom ut så att säga, Amanda fick prova åka ut själv, och skulle bara ta in och borsta. Gick jättebra till en början sen fick han "hjärnspöken" och gick upp i varv. Vad vi vet finns det inga yttre faktorer som kan ha påverkat detta, så som oväntade ljud eller liknande. Därför börjar jag tänka så här. Hästar reagerar på saker runt i kring dem. Det är första gången hon tar in honom själv. Visst, jag brukar inte alltid följa med upp utan jag brukar försöka hålla mig lite i bakgrunden. Men det är något nytt och lite spännande för båda. Jag har ju alltid funnits där som ett stabilt stöd om det skulle hända något. Det lägger ett rätt stort ansvar på båda, eftersom att jag inte finns där och kan ta det ansvaret att allt "ska gå bra". Sen skulle Amanda skriva teoriprov till BE idag, som jag vet att hon är lite stressad och nervös inför. Det kände Hamiro av med största sannolikhet av, och det reagerar han på. För han vet inte hur han ska göra för att hon ska lugna ner sig, för hon "skulle bara dit lite tvärt" och då är man inte riktigt på jorden, och det behöver man vara med honom. Jag tänker även på förväntningar, han brukar alltid stå stilla inne i stallet och vara lugn, visst nu senaste veckan har han haft lite mer viftande framben igen, men inte mycket mer än så. Så då tror jag att det finns en förväntning att han ska vara så. Det är ett stort djur, man har respekt, det gör att man som ny har lite rädsla för man känner sig ganska maktlös, så när då hästen slutar göra som vanligt, krossas den här förväntningen, och då känns det även som att man tappar kontrollen. Hästar ger oss alltid det vi behöver, men det är inte nödvändigtvis vad vi vill ha. Jag börjar då fundera. Vad är det Hamiro ville berätta, vad ville han få fram? Vad är det som hon behöver, som inte kommer fram när jag är med? Jag kan bara spekulera, för jag har inga svar, det är bara Amanda som vet, och hon har ingen skyldighet att berätta det för någon annan än sig själv. Men jag kan tänka mig att han tycker att hon måste släppa lite på kontrollen, släppa handbromsen och bara följa med strömmen, då kommer allt flyta på lättare. Kontroll är bekvämt, men det är svårt att hålla båten stadig i en stark ström. Jag tror även att det kan handla om att våga stå på sig själv. Tro på sig själv, vara ärlig mot sig själv. Ni som har min bok, jag tycker ni ska läsa första kapitlet men även kapitlet "unghästen", med övningen "hur vill du ha det`?" För det tror jag är ett steg på vägen. Fråga dig själv, när du kommer hem från stallet. Vad lärde jag mig om mig själv från hästen idag? Egentligen är det sjukt att jag som tjej måste acceptera att folk kommer titta, och göra närmanden när jag går ut på krogen eller dansgolvet. Att jag måste acceptera att folk kommer vilja och försöka röra min kropp. För att i den kultur vi ungdomar lever i idag, är det accepterat?
När jag väljer att gå ut en kväll är jag medveten om att folk kommer gå över gränsen på vad jag känner är okej, men jag vet att det är en risk jag tar. För det är tyvärr så att det är något jag får räkna med om jag sätter mig i den situationen. Vill jag inte det, så får jag helt enkelt stanna hemma. Så sjuk är världen idag. Hur ofta har man inte passerat en häst i stallgången och klappat den? Är det okej? På något sätt går jag ju in i hästens privata utrymme, om folk konstant inträder på din mark, hur får det dig att känna? Jag vet att jag krymper, att hävda sitt utrymme är på ett sätt att ta makt. Genom att sätta någon i en situation där jag har kontroll och den andre är underlägsen, gör att jag får en stor kontroll. Det blir på sitt sätt ett slags översitteri och jag känner att översitteri är inte något jag vill använda mig av i min undervisning. Ja, jag kanske kan mer än min elev. Men det ger mig inte rätten att kontrollera, korrigera dennes kropp. Det jag kan göra är att ge min elev verktyg för vidare utveckling. Jag vill inte lära mina elever hur de ska göra, för jag tror på egen ägd kunskap. Jag ber dem ibland göra saker som är för svårt bara för att de ska få känna att det är för svårt, så de sedan kan hitta en balans för vad som är lämpligt för dem. Det är egen ägd kunskap om sina egna förutsättningar. Trots att Amanda bara har ridit fem gånger, så hör och ser jag att hon har börjat få egen ägd kunskap om den situation som sker, Det gör att hon och jag kan ha en dialog om hur vi ska gå tillväga här näst. Vad är lämpligt idag, vad behöver vi idag och hur ska vi gå tillväga. Detta gör att hon får med sig kunskap på ett helt annat sätt än om jag bara bett henne göra saker, Jag har inga minnen av de ridvägar och ridövningar vi gjorde på ridskolan, men jag vet att jag fick massor av timmar på hästryggen. Det jag vill är att hon själv ska kunna använda dem här övningarna, och det kunskap hon fått för att en dag kunna köpa och utbilda sin egen häst. För trots allt är Hamiro oskolad och i början av sin utbildning. Vilket gör att de lär sig tillsammans på vägen. Min uppgift som instruktör är att övervaka, läsa av och tolka den information om de situationer som uppstår i både häst och ryttare. Men även se vem som påverkar vem och hur vi löser det på ett lämpligt sätt. Igår red vi samma ridövning. På kortsidan, gjorde vi halt, backade och sen skulle vi upp till trav. Efter att vi gjort det ett par gånger, så hände det något. Här har vi flera processer som startas och det utlöser reaktioner i kroppen. Det var intressant för mig att se i vilken position det passade bäst att be han om trav. Jo, när han var på väg bakåt och en av bakbenen i luften, det gjorde att han kunde sätta sina bakben i en stärkande position och där han kunde bära sin ryttare på ett annat sätt. Eftersom att Hamiro nu förändrade sin trav, och blev mjukare i steget, kunde han lämna Amanda i fred, vilket gjorde att de förde sig mer stillsamt och synkroniserat. När Hamiro's kropp hamnar i ett läge där han hamnar i balans, så kan han göra lite glädjeskutt som liknar galoppanslag. Vilket han gjorde, det roliga här är, att eftersom att de redan var i balans tillsammans, så kunde han göra galoppanslag utan att flytta på Amanda. Det här arbetet är så intressant att se, att även om hon inte har hundra tals timmar kan få han att förändra sitt sätt att föra sin kropp på, på ett mer hälsosamt och mer styrkande sätt och att det även gynnar henne. Jag älskar symmetrisk gymnastik. Detta har varit en produktiv helg. Stor shopping på hööks så snart börjar jag känna mig som en riktig hästägare. Idag blev det också en riktig hästdag. Mocka ur hagen, jag red lektion för Ewa, gick in och smorde upp allt läder jag har och sen blev det Amandas tur att rida på Hamiro.
Vi red samma ridövning men jag gjorde en lite förenklad version till henne. Men det är så häftigt att se att slutresultatet är densamma fast det är helt andra förutsättningar. Det berättar för mig att det är en givande och stärkande övning eftersom att den skapar nya processer i hela ekipaget som för dem vidare i sina egna och deras gemensamma utbildning. Jag pratade lite med Ewa om hjälpgivning och sits idag och det tycker jag var ett väldigt bra samtal. Här om dagen pratade jag med chefen på jobbet så kommenterade han en bild jag hade lagt ut på instagram, att Amanda skulle behöva räta på sin rygg. Men då svarade jag, nej det tycker jag inte. Det är viktigare att hon slappnar av än att hon sitter snyggt. Och det ligger något i det. Så Ewa berättade för mig att hon en gång haft en elev som enligt idealet inte sitter bra, men när man kollar på hästen, så är hästen sannerligen nöjd eftersom att ryttaren sitter på ett sådant sätt att det gör det möjligt för den här hästen att förstå och kunna föra sin kropp på ett så fritt som möjligt, Men istället för att kommentera det, och rätta till denne så berömmer hon hennes sits just eftersom att hon sitter på ett sådant sätt att de kan kommunicera. Detta känner jag är viktigt och det har blivit så tydligt för mig nu när jag har en elev som aldrig har ridit förens hon satte sig på min häst. Så jag har ju verkligen fått se hennes utveckling från allra första början. Och det är så lätt för mig att säga hur det ska vara, hur det ska se ut. Så ibörjan berättade jag om idealet. Vilket vi försöker möta till och från men det slutade med att jag släppte idealbilden och började snarare säga ”POTATIS”, för att jag såg att så fort hon började spänna sig syntes det i hästen när hon slappande av så såg jag hur hela hästen gjorde det också. Så det är så intressant att de idag efter bara fem ridpass kan rida nästan samma övning som jag, som har ridit i åtta år. Och utan att jag egentligen sagt hur hon ska göra. Jag har sagt vad de ska göra men inte hur de ska göra det. Med hjälp av övningens olika delar så kunde de få samma resultat som jag fick på förmiddagen. Vilket är sjuuukt intressant. Är så himla stolt över min häst och min elev. De är så duktiga och jag är så glad att Amanda har börjat kunna känna och säger till mig vad hon behöver. Det är otroligt värdefullt i mina ögon. Nu när jag sitter och skriver på mitt gymnaisearbete har jag insett att det har hänt väldigt mycket senaste året.
Till att börja med hade jag en unghäst som jag red in, Corallen. Tog mitt körkort. .Cherokee kom in i mitt liv. Min första "egna häst", hon tog jag på foder och för första gången kunde jag känna att jag hade en häst där jag själv fick ta besluten om vad som var bäst för henne. Jag bytte jobb, där jag fick kämpa som få för att klara av det, med ett och ett annat bråk. Trots det älskar jag fortfarande mitt jobb. Jag inledde mitt sista år på gymnasiet. Jag och pappa åkte och såg på Volbeat i Stockholm, Friends Arena. En helg i Ammarnäs och en vandring upp på Gajsatje. Jag började skriva på min första bok. Jag avslutade relationen till min kille. Knöt nya band, och skapande mig en hel massa nya vänner. och en hel del nya äventyr på köpet. Som att vara kvar inne i centrum ända till midnatt! Eller som att gå upp i vitbergsbacken. Släppt min första bok. Min första roadtrip ner till södra Sverige, premiär på Ullared. Jag provade gå ut på krogen (om än nykter) Få ett erbjudande om lägenhet. Mer konstanta visiter hemma hos mig. Jag får prova dricka alkohol och känna av det. Jag säljer min bok på CK. Vinner andra platsen som Årets innovation i UF Företagsamhet, med Hovio UF. Jag börjar komma Laila närmare och finner en ny vänskap hos henne. Flyttar hemifrån, bara några dagar innan jag fyller 19. Ja, förra året var året med "förändringar" som jag sa på nyårsafton 2017, det stämde rätt bra. I år på nyårsafton sa jag "året då jag arbetar med mig själv". Jag har redan utvecklas otroligt mycket redan nu i april. Jag har fått húmör, kan stå upp för mig själv på ett sätt jag tidigare inte kunnat. Ja, det ska bli spännande att se vad som mer kommer ske resten av det här året. |
Detta är en plats där jag kan uttrycka mig och berätta om vad jag lär mig hos hästarna.
Här finns det även utrymme för kommentarer och dialog. Jag svarar gärna på frågor om det är något du funderar över. Spirit - står för den hästen som ledde mig in på den väg där jag är idag och han är en del av mig i hästform. Han har en stor plats i mitt hjärta och jag kommer evigt vara honom tacksam. Kategorier |