Hästar från travet har ofta mer eller mindre ett bagage med sig. Något som ofta är vanligt förekommande är just att de är lätt stressade.
Överlag tycker jag att Hamiro är väldigt lugn men jag kan se på honom att han ändå går upp väldigt lätt i stress. Därför tycker jag Amanda gjorde det så bra igår, när vi då kämpat för att få på han broddar på framhovarna (till att börja med) och nu var han ju lång ifrån på jorden men vi vet också att han behöver ut och att det alltid känns bättre efter man ridit. Så vi sadlade och gick ut på ridbanan. Det har var en sån där dag då jag behövdes där. För att hålla båda två på jorden som mentalt stöd. Så ner på ridbanan, väl där la vi oss i bortre delen där det är mindre störningsmoment så gled de omkring i krumelurerna. Normalt sett handlar det ju ofta om att det är Hamiro som ska vägleda Amanda men det här var en sån där kväll där Amanda var tvungen att vägleda honom och jag tror hitta sig själv i det. Ett slags utforskande. Så vad det passet handlade om var just att komma ner i varv, hitta tillbaka till lugnet. Få honom att slappna av genom kroppen och släppa spänningar både i kropp och knopp och det var så skönt att se att de kunde hitta dit tillsammans. För ibörjan var båda lite spända, för det blir man av att sitta på en spänd häst och någonstans där försöka börja slappna av själv kroppsligt som mentalt. För att hästen ska kunna följa med till den platsen. Det var väldigt kul att se. När han hade börjat komma ner i varv så provade de göra en travövergång som var sååå fin, och jag tyckte det såg ut som att det hände något med hans trav. Han vilade mer på sitt steg, han längde sin överlinje och bar sin kropp på ett annat sätt. Sen ner till skritt och börja om med det här att hitta avslappningen igen. Väldigt spännande att se. Ikväll ska jag ut och känna lite på honom och imorgon är det dags för en riktig hästdag.
0 Kommentarer
… Ja, jag kan tänka mig att det nu är några som funderar hur det gick att låta Amanda ha Hamiro själv i helgen och jag kan ärligt svara att det har gått super bra. Att vara själv tillsammans med hästen innebär ett sorts ansvar, och det blir knas när det ansvaret blir för stort. Men genom noggrann förberedelse så kan man skapa förutsättningar för att lyckas.
Hamiro har sina egenheter som att han inte gärna står stilla i stallgången och det är lite trassel med att kratsa hovarna. Men det är sådant som vi vant oss vid, och nu när jag är borta. Jo, vad händer? Han står stilla, han lyfter fint på sina hovar och står snällt stilla när hon ska hoppa upp och rida. Vad beror det här på? Jo, dels så finns inte jag där som kan ha koll på situationen och kan gå in och lösa problemet om det är något som uppstår. Det innebär att ansvaret blir högre på Hamiro att behöva uppföra sig för han har inte för avsikt att skrämmas på något sätt. Det är hans sätt att säga att han är uttråkad. Så jag har ju fått lite rapporter om hur det gått och jag blir så glad att höra det hon berättar för mig. "Skulle det kännas som att något var på gång att gå snett så får man ju bara planera om, lägga allt på en lagom nivå och göra det bästa av de. Lyssnar jag in Hamiro, så hittar vi ju varandra och kan jobba tillsammans Då går de ju bra." Det är precis så jag vill ha det i samvaron med hästen. De red lite fredag, lördag fick han vila och på söndag red hon honom igen. Då hade han en sån där "galoppanslagsdag" och istället för att bli irriterad på honom så la hon om sin plan och körde på det, att då tränar vi på galoppanslag. Det tycker jag är ett modigt och moget beslut. Det som är så skönt är att jag vet att de kan träna på anslagen på ett tryggt sätt för att Hamiro inte drar iväg, han blir inte okontrollerbar. Förra veckan skulle ju handla om att läsa sig att anpassa sig efter situationen, skapa förutsättningar för att lyckas. Det tycker jag verkligen att de får godkänt i. Ja, denna vecka har sannerligen varit speciell. Den här veckan skulle ju handla om förberedelse inför att Amanda ska ha Hamiro själv den här helgen, Vilket det på ett sätt har gjort. Men vad handlar det då i sin tur om. Jo, mental förberedelse. Hela tiden förbereder vi inför något, och nu när ”jag” rider så ofta, så ser jag det verkligen på ett sätt som jag inte tidigare har gjort, för det är mer påtagligt nu.
Idag är det torsdag, det innebär lektion för Ewa på morgonkvisten och att Amanda sen rider ett ridpass för mig på eftermiddagen. De senaste veckorna har det ofta blivit att Amanda har fått rida samma övning som jag har gjort på förmiddagen och jag har haft tanken att det inte alltid behöver vara så, som förra veckan så lät jag bli för jag kände att jag behövde få mer tid på mig att förstå momentet, för om jag inte förstod har jag heller inga verktyg för att förklara. Det är inte rätt. Övningen vi gjorde idag kändes mer bekant. Jag vill ju att Amanda ska bli allt mer självständig och jag lyssnade på en podd idag om ridskoleryttare och den ridläraren säger just att för att utvecklas så behöv det att eleven engagerar sig och blir/är medveten om vad den behöver träna på i samråd med sin lärare. Så när vi var klara och satt uppe i arbetsrummet och började packa ihop så frågade jag, vad känner du att du behöver? Träna på övergångar, och då kom min följdfråga, hur gör du när du gör övergångar? Ja, det svaret ledde mig till dagens upplägg på ridpasset. Nämligen att hämta förmiddagens pass och ta med det till eftermiddagens pass. Så vi åker ut, som tur var hade vi båda hörlurar med oss idag. Så vi gör oss i ordning, tar på oss våra headsets och går ut och Amanda får sitta upp. Jag börjar med att berätta om de saker jag fått höra på förmiddagen. Den övning som jag fick rida var gummibandet fast här fick jag då låtsas att ha någon fem meter framför mig, i Amandas fall så kunde jag i fysisk form promenera framför dem. Så det fick träna på samma sak. Detta ledde också till att jag inte har sett ett dugg vad de har gjort. Så jag fick verkligen tänka på att förklara komma ihåg att fråga, hur känns det här, hur gör du, vad händer? Prata om det här med tajming. Vilket jag har känt varit en sak jag velat lyfta fram. Både jag och Amanda kom fram till att det är en nyttig men mentalt krävande övning. Varför då välja den här övningen? Jo, då är det så att jag vill ha hästar med egen motor där jag inte behöver sitta och driva hästen. Men så här är det ju, att jag måste ju börja med att lära Amanda de mer klassiska och ordinära metoderna för hjälpgivning innan vi ändrar. Så det var dags att finjustera travövergångarna. För de allra flesta går upp i trav genom att man smackar lite och lite skänkel, rätta mig om jag har fel. Men jag vill ju inte riktigt ha det så, för här blir det att jag DRIVER hästen framåt, Så det jag vill göra är att bygga energi så att hästen naturligt ökar sitt påskjut. Så nu fick de då prova att spänna bandet, och sedan släppa fram och vad hände? Jo, Hamiro går upp i trav utan att göra galoppanslag. Efter ett tag kommer anslagen tillbaka, jo, då visar det sig att de kommer när hon släpper, sen kommer jag på mig att fråga, när smackar du igång honom, under de korta stegen eller när han ska länga, jo, när han ska länga. Så då fick hon börja smacka takten i de korta stegen och bara följa med och någonstans här i utforskandet så hittade de knappen till galoppanslagen, för Hamiro har gjort anslag utan att vi har bett om det, på ett medvetet plan åtminstone. Så vi båda ser det lite som en vinst att hitta koden för dem till anslagen för då blir det sen lättare att inte be om dem, för nu finns det med på kartan så att säga. Ja, ett nyttigt pass med en massa utforskande. Precis som det ska vara <3 ... Tillsammans med hästen är unik, personlig. Det är en resa i att lära känna sig själv, utvecklas i sin egen takt. Hästar ger oss alltid det vi behöver inte nödvändigtvis vad vi vill ha. Men idag var en sån där dag då det man behöver och det man vill ha är densamma. Efter jag ridit imorse åkte jag på jobbet och när Amanda snart skulle sluta så kom vi in på vad hon skulle göra nu då hon fick ett glapp i ”schemat” eller vad man ska säga, så jag sa ”åk ut till stallet”.
Sagt och gjort, och någon timme senare fick jag smset ”Jag har ridit!!! Det gick hur bra som helst!!!” Så nu har jag precis suttit och pratat med Amanda om hur det gick och så där, och det är så kul att höra. Jag skrev tidigare i ett inlägg att det känns som att han har vuxit i sin roll och det visade han verkligen här. För idag när de var själva så skötte han sig exemplariskt, som Amanda sa ”det kändes som att han förstod att du inte var där och var tvungen att sköta sig och vara den som tog ansvaret.” Med att ta ansvar menar jag att han håller fötterna på jorden, samarbetar och guidar Amanda i rätt väg eftersom att jag inte är där och kan göra det. Jag har hamnat i ett läge där jag känner att jag ”har gjort mitt”, för nu är det Hamiro som ska lära Amanda vidare. Det ända jag kan göra nu är att komma med nya övningar, ridvägar som plockar fram nya processer i häst och ryttare. För jag kan inte lära någon att rida, jag kan inte lära någon om hästar bättre än hästen själv. Jag känner mig helt trygg i att låta Amanda rida och hålla på med Hamiro utan mig för jag vet att hon lyssnar på honom och ser honom som sin lärare. Det gör mig trygg. Den här resan har gått väldigt fort, för några veckor sedan så hade hon aldrig suttit på en häst, haft noll kontakt med hästar och idag kan hon rida själv. Men hon har möjligheten att rida för en ”tränare” flera gånger i veckan på dennes häst, och lära sig att rida så. Det är en möjlighet som inte många har. Jag tror även det här arbetet har bidragit till att Hamiros utveckling kommit så långt. Jag förbereder både han och mig inför piaffen och idag kände vi på något som en dag kommer bli en piaff även om vi inte är där ännu. Det är så häftigt. När jag köpte honom har han ofta gjort galoppanslag vid glädje och bus, och även det har som landat lite, för han vet att det är något som jag kommer be han om, så han kan hålla sig på jorden och låta bli dem på ett sätt han inte gjort förut. Då har de bara kommit. Gällande piaffarbetet, så har jag tidigare alltid trott att piaffen kommer från traven, att men nej, det är andra processer som måste fungera först, att det är skillnad mellan att skola en häst till piaff och lära sig piaff. Den vägen kan se annorlunda ut. Hamiro är min första egna häst och vi har redan kommit så här långt och helt utan motståndsreaktioner. Det är otroligt vad hästarna ger oss om vi bara låter dem göra det. Hamiro är klok och jag känner mig helt trygg att lämna Amanda i hans händer, för han tar väldigt bra hand om henne. Det här arbetet visar också för mig om att hästar och ledarskap inte är nödvändigt. Samarbete, teamwork och delat ansvar är vad jag tror på. När tar jag ansvar? När tar du ansvar? ... är en del i att skapa förutsättningar för att lyckas. Rid verkligen några varv på fyrkantspåret och känn att du och hästen är tillsammans, hitta dina fyra ben. Stressa inte iväg i att ”rida”, ge dig tid till att komma till häst. Imorse var jag ut med Hamiro, tog oss verkligen tid innan vi började jobba, så både han och jag hinner värma upp och förena våra nervsystem. Sen började jag rida övningen jag fick med mig från Ewa. Vilket till en början var svårt för jag mötte på en massa reaktioner. Så det handlade om att be mindre eller snarare be på ett annat sätt. Ja, tillslut hittade vi hur vi skulle kommunicera, vi hittade kopplingen och kunde göra det tillsammans, det blev ett moment som skapade energi mer än motreaktioner. Gå ur momentet upp till trav och sedan prova momentet igen. Vi avslutade med att göra lite galoppanslag. Att ge sig själv tid, ja inte bara med att värma upp utan låta saker ligga och gro för att sedan ta upp dem igen. Jag provade momentet för första gången i torsdags, sedan igen i lördags och så nu på morgonen. Eftersom att han går nästan varje dag ett ridpass med Amanda får han träna på mycket annat däremellan och nu sista två dagarna har han varit otroligt mammig så det kändes som att det var dags för mig att hoppa upp och då dansade vi verkligen. Varför har jag avvaktat med att rida? Jo, för att jag behöver få landa både mentalt och fysiskt i det här nya momentet och skulle jag rida är risken stor att jag förivrar mig. Nä, att låta det ta tid och prova när tiden är mogen, ja, det är rätt beslut. För när man låter saker och ting ta sin lilla tid brukar det ofta slutresultatet bli desto finare. Det är samma sak som att jag har låtit vänta med galoppanslagen och nu finns de där på ett helt annat sätt. Hamiro är verkligen fantastisk och han ger mig så många möjligheter att träna att träna. Han har växt så mycket i sin roll. Lyckoprickar
.. leder ofta till besvikelse. Ibland är det svårt att avgöra vad som är en orealistisk förväntning. Eftersom att saker vi kunde igår kanske vi inte kan idag. Ibland stämmer inte bilden med verkligheten. Vår nya övning är så mentalt krävande att jag har svårt att sätta ord på det. För det är så lätt att be om förmycket, för lite. Det är så lätt att det glider en ur händerna, och jag är i det där läget att det känns som att jag har det samtidigt som att det glider mig ur handen. Ja, jag måste träna på min självkontroll. Det är så lätt att jag förivrar mig, och glömmer bort att saker och ting måste få ta tid, det ska byggas upp och jag måste komma ihåg att rom inte byggdes över en natt. Men det är så lätt att glömma när man känner potentialen i hästen. Normalt sett brukar jag låta Amanda göra de övningar jag gör med Hamiro, men inte den här gången. För det här är något som känns nytt för mig och det är svårt att guida i något som jag har få känslor, erfarenheter av. Jag har inte haft en häst som jag tagit så långt att de här momenten ens har varit något att fundera på. Jag har ridit galoppanslag på Spirit, jag har ridit tramp i trav på Spirit, Ja, jag har ridit anslag på Brunis. Men jag har inte kunnat ta någon av dem till ett stadie där jag kan fundera på piaffen och komma längre än anslag. Så i det här är det så lätt att förivra sig och tro att jag ska få en känsla inför piaffen, men nej, det är inte det jag tror är meningen här. Jag har för mig att jag skrev för ett par år sedan att man måste träna på att sakta av, inför den dagen då piaffen kommer. Eftersom att jag inte vill att piaffen ska vara ett drag och slit moment. Jag vill inte ta piaffen genom att hålla tillbaka en häst som håller på att explodera i energi. Piaffen ska skapa energi, jag vill ha hästar som är lätta i handen och för att nå dit måste jag träna på att kunna sakta av först. Så nu när jag tränar inför piaffen måste jag tillåta rörelse samtidigt som jag nyanserar mina hjälper inför att stanna. Här är det en sån finslipning av signaler, och det är så lätt att bli stark i handen. Lite som Amanda sa, när jag ska göra ett snabbt stopp låser jag mig och bara håller fast, låser mig och bromsar enbart med handen jämfört med när jag ska rida in i halten så använder jag hela min kropp. Ja, det är precis så. Att jag låser mig och håller fast vid en omöjlig tanke kommer inte leda mig någon vart. Jag måste släppa en tanke för att öppna en ny dörr. I lördags fick Hamiro vila, för jag jobbade dag och Amanda var slut och jag passade på att vila då det är rätt mycket med jobbet just nu. Så i söndags så red Amanda honom igen. Nästa helg åker jag upp till Jokkmokk och hälsar på Laila, vilket ska bli väldigt skönt och trevligt. Så då ska Amanda få prova åka ut igen med Hamiro då hon har blivit mycket tryggare i stallet igen och det har hänt massor i ridningen. Så planen är att en av dagarna ska hon försöka rida, och hon kommer ha Camilla med sig, så hon har någon trygg med sig som inte är jag, som har hästvana som ett första steg. Så vi förbereder allt vi kan inför helgen. Så den här veckan ska Amanda få rida alla kvällar som hon kan, och jag ska försöka bli morgonpigg och rida på mornarna innan jobbet. Hehe. Hur som haver. När Amanda red i söndags så var Hamiros energi i taket, alltså verkligen. Hans energi var så elektrisk, var som att han hade stått en vecka och fått i sig ett ton Havre. Energin var inte att leka med. Så eftersom att det är förtidigt för Amanda att ”ta ur” hans energi genom lite tramp och galoppanslag så måste vi ju då anpassa övningen så att han kan komma ner i varv och fokusera och vara kvar nere på jorden med oss. Så vi valde en liten men intensiv övning som är hämtad från Ewas bok ”Kvinnor i Kalix och deras hästar” som egentligen är lagt efter långsidan men vi tog det på kortsidan (som är ca 22m) så att de verkligen skulle behöva fokusera.
Hur märks det? Jo, jag har börjat lägga upp övningarna utefter hur han känns och efter hennes upplevelse av honom. De får alltid ett varv i varje varv så jag har tid att läsa in dem och de har tid att läsa in varandra. Sen stannar de hos mig så ställer jag frågor, så att vi antingen kommer fram till något tillsammans eller som här om kvällen där vi tränade på halt - trav - halt.
Detta är en förberedelse för att de en dag ska kunna rida tillsammans utan mig. Jag vill att de ska bli allt mer självständiga så de kan träna på moment utan mig så småningom. Eftersom att de ska vara själva nästa helg utan mig så vill jag lämna så mycket verktyg som möjligt med dem innan jag åker bort, även om jag bara är ett samtal bort. Det jag vill att de ska fundera på när de rider själva är. Vad är lämpligt idag och vad är rimligt att förvänta sig. För det är det som är svårt. Även om jag ska ge Amanda stort plus för att vi oftast ger oss tidigt om det är så att vi känner att vi bara trampar på ett och samma ställe. Så när jag ger dem en övning så lägger jag till en grej varje varv och så får de rida vägen tre gånger sen är vi klara och det har gjort att vi alla har vant oss vid korta och intensiva ridpass. Vi ger oss ofta tidigt och det är bara bra. Nu finns ju jag alltid med när de rider så jag kan guida dem i vad som är lämpligt, vilket gör att jag även uppmuntrar dem till att prova nytt bara för att se vad som händer och det som är skönt är att de provar och sen så jobbar vi därifrån eller så kommer Amanda till mig och säger att nej, det blev inte rätt, så provar vi något annat. Ja, det ska bli intressant och se vad vi lär oss den här veckan om att anpassa sina förväntningar, anpassa sig efter nuet och göra det bästa av situationen och lära oss att se vad som är lämpligt. Amanda har ju bara erfarenhet av Hamiro och när jag fick förfrågan om att vi skulle få låna Tjugan så kunde jag inte tacka nej. Jag vet att det är en väldigt ödmjuk häst och jag tror att han har något hon kan behöva, han har något han behöver lära henne, Så idag åkte vi ut, vi gjorde i ordning och de fick promenera lite på banan tillsammans och sen fick hon hoppa upp. Vi började med att rida timglaset, med lite halter, lite trav och han har ju en helt annan takt och gång än vad Hamiro har. Så det tror jag var väldigt nyttigt för henne.
Eftersom att Tjugan har en annan rytm och dessutom med en annan sadel kändes det mer lämpligt att prova trava längs med spåret för att ha mer tid på sig att hitta takten och balans. Det som händer då är att Tjugan gärna drar in på diagonalen när vi kommer upp till trav så då slutar det med att vi passar på att byta varv och gå upp i trav igen. Det roliga här är att även om Amanda aldrig har ridit honom så funkar allting bara, hon sätter sig upp och det bara funkar att stanna, styra trava. Ja, idag gick vi till och med så långt som att prova galoppera igen. Dagens pass handlade mycket om det här med att vara följsam i allting och samarbeta. Skapa förutsättningar för att lyckas. Det blev inget långt ridpass, och det var ej heller nödvändigt. Min plan var att allt skulle kännas lugnt och harmoniskt. Det genom att inte prova nya saker, planen var att prova lite trav, skritt men det är något intressant som händer i människan i galopp och det var en sån där kväll där vi både kände att det var dags. För Tjugan sprider ett sånt lugn runt om sig, han är cool, han stressar inte upp sig. Vi båda kände att vi vet att han inte kommer rusa iväg och bli ostoppbar, utan att det här kan ske på ett sätt som känns tryggt för båda två. Ja, det ska bli spännande att se på Hamiro imorgon vad dagens ridpass har gett. ... är en av de vackraste sakerna man kan få. Det här har varit en helt otrolig dag, jag grät under mitt ridpass för ren och skär lycka på förmiddagen, för det är så vackert. Jag grät sen med Amanda i slutet av hennes ridpass, och då menar jag lyckotårar. För det är så vackert, och då menar jag inte det fysiska, det jag kan se och ta på utan det jag upplever och känner. Vi gick ut på banan och de får komma till häst. Sen tänkte jag lämna över ansvaret till dem det här passet, men då började jag ställa frågor som ledde mig till en plan. Ja, för Hamiro hade en massa energi, så travövergångar kändes som lämpligt att jobba med idag.
Den övningen är Trav-halt-trav. Men den är krävande, både fysiskt som mentalt men du får ett fint samspel om man SAMARBETAR. Det här är en övning man helt enkelt måste samarbeta på. Men för att kunna göra den här övningen måste vi göra lite förberedelser. Så jag bestämde att det var dags att göra den där övningen som Ewa har ”bett” oss göra. Nämligen prova att stanna övningen, hur många meter tar det att stanna, hur många steg tar det och hur lång tid tar det. Så vi gjorde tre halter på vår långsida, där hon fick reflektera och känna efter. Så på nästa sida fick de en ny övning. En del av den övning jag gjorde på morgonen. De ska då göra tre snabba stopp, och sen göra tre stopp där de ska göra det med så många steg som möjligt. Det här var så kul att se. För varvet innan tog det tre meter att stanna, ungefär 10 steg och 30sekunder, nu när hon skulle göra ”tre snabba stop” så blev bilden klarare, så det tog en halvmeter, tre steg och 15 sekunder ungefär att stanna vid FÖRSTA halten i den övningen. Vad beror det på, jo. Det finns en klar bild, hon är fokuserad, hon har en plan och då kan hon tydligt förmedla till hästen vad det är hon vill att han ska göra. Efter hon ridit de andra halterna så fick de komma till mig och berätta hur det här kändes. Och jag önskar att jag hade haft Ipaden med så jag hade kunnat skriva ner det för jag älskar det svar jag fick. För det var så bra sagt. Om jag kommer ihåg rätt nu så var det att de första halterna så låser hon sig själv mer, och det blir mer rakt tydligt. Hon sa att hon lätt spänner sig och låser sina armar och hamnar i en dragkamp, där hon bara sliter för att få han att stanna, för att hon börjar bromsa med händerna, jämfört med att när de mer succesivt skulle in i halten att hon inte låste sig själv på samma sätt utan kunde arbeta med sin kropp in i halten. Alltså, jag vill bara att ni ska förstå det här. Amanda är väl uppe i sitt 8-9 ridpass, och hon har REDAN en sån otrolig medvetenhet om sin egen kropp som Hamiros. I admire that, jag är så kopiöst stolt. Så vi var båda klara i att det var den senare halten vi ska jobba med. Att ”rida in i halten” så att säga. Jag vet att när Hamiros kropp är på en bra plats så kommer hans trav naturligt så jag sa det att traven kommer av sig självt helt naturligt allt eftersom att ni bygger upp energin. Jag släpper iväg dem så de får prova, vi fick ta en liten pratpaus till där jag återigen blir så... rörd. För så säger hon så här, jag fastnar med blicken ner i mina händer på tyglarna och framöver kanske jag skulle låta fundera på att låta henne rida utan bridong tyglar för att lära sig att rida på en hand helt och hållet ett pass. Men det ska jag prata om en annan dag. Ja, ialla fulla fall, så är jag så glad att hon har den här medvetenheten, för vi rider ofta på kvällen så det kan vara lätt hänt att jag missar sånna små detaljer eftersom att det inte är upplyst. Jag ser ju överlag men inte de små detaljerna. För ska jag vara ärligt kollar jag mer på hästen, eftersom att han är en direkt spegel av den som sitter på. Så efter det blev det ju lättare för mig att se och komma ihåg att säga att hon ska lyfta blicken.
Men det vi grät för var det här, för när vi då ska avsluta så berättar Amanda det här för mig och det är så otroligt fint. Att ibland då hon har bett honom om trav så har hennes huvud varit med men inte hennes kropp, så då har Hamiro kommit upp i trav, märkt att hon inte är med och saktat av för att hennes kropp inte är med. Hon berättar för mig om att han har ”sagt till henne” att hon får skärpa sig, om man kan säga det så, att hon måste börja ta ansvar för sin kropp och hänga med. Men att det är så fint att han lyssnar in henne, hjälper till och ”ger henne feedback” eller vad man ska säga. Att han tar hand om henne, och det här är vad jag tänker på när jag tänker på att bli buren av en häst. Ja, det här har varit en sån där fin kväll, där vi har gråtit en skvätt och jag är så tacksam. Det känns så fint att kunna ge den här upplevelsen till Amanda. Ska bli spännande att se vad morgondagen bjuder på.
Idag följde jag med Alva ut till Bella och Brunis, jag packade ihop de få saker som jag glömt i stallet. Vi sadlade och red ut med Bella och Brunis. Tillbaka till en vanlig sadel och allt vad det innebär. Jag märkte att i en engelsk sadel så blir mitt bäcken rörligare, och att det tvingar min bålmuskulatur att jobba hårdare för att hålla min överkropp stabilt placerad över hästen. Jag märkte även att Brunis går med en helt annan gång, som har mycket mera tryck, längre steg och ett hårdare i slag och påskjut. Det gör också att hans rörelser inte maskeras utan att de flyttar på mig som sitter på honom. Så jag fick efter ett tag mjälttugg tills min kropp hade vant sig, för att den har glömt bort hur det var, det är så jag inser vilken stabil häst jag fått, som även när han går på inte flyttar på mig som ryttare på samma sätt. Jag fick som färdas tillbaka, till det som var och se vart jag är idag och verkligen känna hur mycket jag har utvecklats. Vilken kunskap jag sitter på idag och uppskatta allt jag fått från hästarna och den häst jag har här hemma. Jag känner att jag inte alls behöver träna på något idag för att ändå finna upptäckter. Som hur min kropp reagerar på en ny sadel. Eller som hur, viktigt det är att följa hästen, hur svårt det är att hålla sin kropp stabil, inte att förväxla med stilla, jag menar stadig, att det har hänt en hel del med min kropp. Ja, ibland måste man ta en resa tillbaka för att se var man är idag. Bella och Brunis, de charmiga pensionärerna.
... inför de moment som kommer att komma. Det här är något jag jobbar mycket med just nu. När vi hade svårt för halten för beredde vi oss mot halten, med korta steg, vi förberedde galoppanslagen med galopp, vi förberedde korta steg för en kort trav. Allt är en förberedelse inför något och allt är en konsekvens av det vi tidigare gjort. Det arbetet blir så tydligt nu när vi har flera pass i veckan, tror Hamiro går mellan 6-10 pass per vecka. Så det blir ju att man hela tiden måste tänka tillbaka på vad vi gjorde sist och vad som kommer att komma.
Imorse red jag lektion med Ewa, och vi pratade lite om vägen, men mer om det nästa vecka. Idag vill jag prata om en annan väg som är minst lika viktig. Den mentala vägen, dens resa. Det är så att det inte bara är kroppen som ska hänga med utan även huvudet. Det är nämligen så att för att komma vidare så måste kropp och huvud vara på samma plats. Det är lättare sagt än gjort. För ibland är det huvudet som är före kroppen. Vi pratade det här om hur huvudet påverkar och det är så tydligt för mig när jag ser Amanda jobba med Hamiro. De har ju haft lite svårt med travövergångarna för det har blivit galoppanslag istället. Det har och göra med att Amanda tänker ”inte galopp, inte galopp, inte galopp.” Men det hon gör är att hennes kropp förbereder sig för galopp och det innebär att när hon ber om trav, tror hon, så säger hennes kropp ”GALOPP”. Men eftersom att hon har en så pass hög anspänning så slutar det med att hon får ett anslag istället för att han rusar fram i galopp. Tur han är klok. Ja, här handlar det ju om att huvud och kropp inte riktigt är överens. Så det har de fått träna på och de har lyckats hitta traven nu. Men det är ju så att det verkar som att piaffen kanske inte är så långt bort som jag har trott. För vi har börjat förbereda oss för den. Så vi red långt ifrån nära en piaff, vi tränade på halter, men det är viktigt att man tränar på allt. Det handlar inte bara om att försöka rida momentet, utan det är flera bitar som ”måste” fungera för att komma vidare. Det vi lär oss här, ger oss något vi behöver för piaffen. Det kanske låter helt ologiskt men det är det inte. För det vi gjorde idag är i teorin väldigt enkelt men inte alls lika enkelt i praktiken, det är en kombination av det som sker i verkligheten och vad som sker inombords. Det var en övning som tvingar mig som ryttare att bli medveten om vad jag tänker, upplever, hur mycket och hur lite jag ber. Det är en så spännande balansgång som är svårt att sätta på ord. |
Detta är en plats där jag kan uttrycka mig och berätta om vad jag lär mig hos hästarna.
Här finns det även utrymme för kommentarer och dialog. Jag svarar gärna på frågor om det är något du funderar över. Spirit - står för den hästen som ledde mig in på den väg där jag är idag och han är en del av mig i hästform. Han har en stor plats i mitt hjärta och jag kommer evigt vara honom tacksam. Kategorier |