Hej, här har det ekat tomt ett tag.
Eftersom att jag och Hamiro fick mer och mer problem med att han inte kunde lugna sig, jag hade inte rätt verktyg eller visste vad det berodde på så bestämde jag mig tillslut för att låta honom vila, tanken var att träna fram till Januari, eftersom att den månaden är så otroligt kall, men vintervilan fick komma en månad tidigare, och tur var väl det eftersom att jag gjorde illa mig så ordentligt också. Jag skar av en bit av lillfingret och smärtan var olidlig. Det var väl först på tredje veckan som jag började klara av att jobba med höger hand igen, men eftersom att jag gick tre veckor och jobbade med fel hand så är jag väldigt samhänt idag och jobbar mycket snabbare än förr. Vilket är kalasbra för ridningen. Trots kylan så har vi börjat komma igång lite långsamt. Vilan har inte hjälp alls, energi nivån är fortfarande alldeles för hög. Ett varv av skritt på ridbanan tjoar jag för i dagsläget. Så, jag tog tag i att få en lektion med Ewa så vi kunde reda ut detta. Första lektionen handlade mycket om balans och följsamhet. Vilka olika faktorer som gör att han väljer att gå upp i trav, hur jag ska hantera det och hur jag ska komma vidare. Det kan bero på att han inte har balans i sin kropp så han väljer att gå upp i trav för att ”springa ikapp” balansen. Det kan handla om mental som fysisk balans, det kan även vara en indikation till att jag inte hinner återhämta mig efter allt arbete. Att jag inte är i en mental balans och det har jag inte heller varit. Just den här tiden som varit har inte varit enkel. Det kan handla om att han och jag har för höga krav och förväntningar på oss själva/varandra. I torsdags red jag lektion två och då pratade vi igen om följsamhet från min sits, vi kom fram till att vi måste förena känslan från marken till ryggen. För från marken upplever man inte att han går upp lika högt i energi som vid ridning. Så vi började från marken innan jag hoppade upp. En övning som handlade om att synkronisera mig och hästen med varandra redan innnan jag hoppar upp. Väl från ryggen handlade nästa uppgift om låg intensivt arbete, ex. Halter. Så en halt-övning. Här var det viktigt att förbereda, veta hur jag ska göra så det blir bekvämt för honom att stanna och stå stilla. Komma ihåg att lagt kort ligger, jag måste ta mitt kort i mål, med hjälp av rätt förberedelse. Här måste jag även vara beredd att ingripa. Men även vara medveten om hans motståndsreaktioner. Idag red jag igen och då provade jag att rida barbacka. Vi gick länge på stallplan och försökte få honom att fokusera på mig. När jag sen hoppade upp tog han hand om mig jättefint och han var så skön att sitta på barbacka. Det hade jag helt glömt. Vi red ett par varv på ridbanan med diverse halter och nått varvbyte och inte ens en tendens till travövergång. Jag har inte ridit barbacka på länge men det var så nyttigt för jag kom i kontakt med mitt eget och hans nervsystem på ett helt annat sätt och idag kändes det faktiskt om jag nådde fram och kunde kommunicera med honom. Vilket var ett tag sen jag kände. Så det går åt rätt håll! Vilket är så kul! Kolla jag kunde till och med stanna och ta ett kort!
0 Kommentarer
I Lördags var jag hos Ewa för att få mer inspiration och råd kring hur jag ska ta mig vidare med Hamiro, och nu i morse så har något landat. Jag funderade redan förra året på att jag borde byta eller skaffa en till sadel så jag lyfte tanken med Ewa och det visade sig att hon har en sådan sadel som jag kan behöva. Nämligen en väldigt stadig och säker sadel, eftersom jag har en liten tickande bomb, så är det läge med en sadel man sitter säkert i helt enkelt. Så den fick hänga med ut till hästarna så fick jag prova den på tre olika hästar i olika stadier i sin utbildning.
Sadeln fick sedan följa med mig hem och nu har Hamiro ridits i den två gånger, en gång med mig och nu i morse med Amanda, och det har hänt något!! Som över en natt, höll jag på att säga, inte riktigt men nästan så. Jag fick med mig lite olika tankar hem och sedan blev det att försöka ta med sig dem ut till stallet, så jag hoppade upp och provade rida i sadeln direkt jag kom hem till Skellefteå. Jag kände direkt hur mycket stabilare jag satt, så vi red på som vi har gjort nu sista tiden. Halter, halter, halter och lite trav för att lufta rummet. Vi hade våra Disagreements men de gjorde mig inte lika mycket, de gjorde mig inte frustrerad som tidigare utan jag kunde vara mer ”pedagogisk” och säga att ”Tack, men det var inte vad jag menade.” Jag kunde stanna upp, förtydliga min tanke och såg till att det blev så som jag hade planerat. Jag tog helt enkelt fram min konsekventa sida, utan att för den sakens skull bli hård. Bara tydligare. Så, idag var det då Amandas tur att sitta i sadeln och han och promenerade så fint och när vi såg att han började ”komma igång” så bestämde jag mig för att vi skulle gå tillbaka i hur vi red förut. Så de fick gå på bågarna, träna på halter och träna på att vara konsekvent i att han inte får gå upp i trav bara för att han känner för det, utan att är det skritt som är sagt är det skritt som gäller. Varför har jag då inte varit konsekvent tidigare, ja det är en bieffekt jag fått med efter att ha ridit ”Icke-arbetsvilliga” hästar, hästar som inte älskat att arbeta utan som man har behövt motivera för vart enda steg. Men det blir ju helt fel nu när jag har en otroligt arbetsvillig häst, de har även varit hästar med väldigt låg energi där man behövt rida dem så de ska öka sin energi. Men nu har jag ju redan energi, så nu måste jag träna på att balansera den så den egentligen inte ökar bara blir mer koncentrerad. Ja, det betyder ju såklart att det krävs ett helt annorlunda tänk och tillvägagångssätt med en sån här typ av häst. Med Brunis och Spirit har jag inte kunnat vara konsekvent, för att det skulle döda deras energi och samarbetsvilja. Det har helt enkelt behövt vara på deras villkor. Men nu när jag då har en häst som till varje pris vill göra rätt, så blir det fel att jag hela tiden anpassar mig efter honom. Hur ska han då veta att han gjort rätt? Nej, nu måste jag helt enkelt vara tydligare på alla sätt, för att han ska veta vad som gäller, vad jag förväntar mig och vad jag ber honom om och att när jag ber om något verkligen ber om det. Så vi inte missförstår varandra så mycket. Hans arbetsvilja gör också att jag inte kan skritta på utan att ge honom en uppgift, det kommer bara göra honom uttråkad, så här gäller det att ge honom lite utmaningar tror jag för att han ska bli mentalt stimulerad inte bara fysiskt. För han är som sagt än travare och en travare går inte att rida trött eller träna trött. Det finns inte i deras vokabulär helt enkelt så det gäller att tänka lite annars. Att rida honom oftare och oftare löser inte problemet, jag skulle kunna rida honom tre gånger om dagen och han skulle be om fyra, han vill alltid mer. Så jag måste börja fundera på, hur ofta vill jag och hur ofta är det rimligt att träna honom? Ja, han skulle nog må bäst av att gå flera pass om dagen ja, men vad mår jag bra av? Jag måste komma ihåg att det ska finnas en balans. Jag vill inte ha en bomb om han får stå en dag någon gång, det ska vara okej. Tanken med att ha fler hästar att rida var ju för att Hamiro skulle få fler vilodagar, så ja. Det är kanske så det måste få bli, för att det ska bli en balans. Jag har ju Amanda också som vill rida honom och om hon skulle bli sjuk en vecka eller vad som helst, så måste jag kunna ersätta hennes ridpass, så att vi rider han två gånger om dagen totalt är inte rimligt, det förstår jag ju nu. Jag tror han ska få gå fram till jul/nyår. För där i Januari - Februari brukar det ändå vara så där svinkallt och varken jag eller hästen mår bra av att träna då. Inte bilen heller och jag tror inte jag vill cykla till stallet i -35C, så då ska han få stå och bara käka hö, det tror jag kan göra honom gott, så kan man börja på ett nytt blad när vårvintern börjat, Hamiro hade ett helt annat lugn idag än tidigare, det är som att han har landat igen. Han har kommit tillbaka på jorden igen. Ja, något har hänt. Han såg så avslappnad ut i hela sin muskulatur. Även om de hade sina disagreements ibland så gick det så gick det. Amanda var till och med förvånad över hur bra det gick att göra halter (Han hatar halter), det var inte alls det där motsträviga som det brukar vara, sen att han försökte komma undan ibland må då så vara men det är inte alls som förut. Det syns att han behöver halterna dock, för han måste stanna upp och organisera sin kropp och han verkligen ”trampar in med bakbenen”, det är väl egentligen fel uttryckt men han stannar inte hur som happ, utan han ställer till sig snyggt med bakbenen i kontakt med den övriga kroppen, de är alltså inte en halvmeter bakom. Utan han står snyggt uppställd och han får komma ihop i sin kropp och organisera den. Det tror jag är väldigt nyttigt för honom., Vad jag kunde se av traven så har det även där hänt massor, han är mjukare, han har långsammare tempo och längre steg, Han söker sig framåt men utan att för den sakens skull ta i för kung och fosterland. Ja, det såg verkligen fint ut. Trots att de blev lite missförstånd ibland. Allt är en process och en konsekvens av det som varit och det som sker. Ja, det ska bli spännande och se vad denna vecka har att bjuda på helt enkelt! Att känna sig trygg är viktigt, inte bara för ryttaren men även hästen. En rädd häst kommer inte gynna ens nervsystem, den hästen kommer bara ge dig spänningar för det är svårt att känna sig avslappnad runt någon som är rädd. och det är samma sak om en rädd ryttare sitter upp. Förhoppningsvis så har den hästen mycket erfarenhet av människor och införstådd i sin roll tillsammans med människan, och där kan vägleda människan men det är inte något alla hästar klarar av.
Det händer positiva saker i vår kropp när vi känner oss trygga. Vi slappnar av, vi är mer i balans i vår kropp och själ.. Vi är också mer harmoniska när vi känner oss trygga för då är inte behovet av kontroll, makt eller försvar lika stort. För mig är det viktigt att både häst och ryttare känner sig trygga i allt arbete för att man ska gynnas och åka från stallet med mer energi än man hade när man anlänt. Så då gäller det att skapa omständigheter så båda individerna känner sig trygga. Igår red jag Hispidia igen, nu blev det då tredje gången jag satt på henne, så hon har blivit riden sju gånger nu om jag räknat rätt. När jag satt på henne första gången var det klart att hon tillät mig sitta där, men hon var inte bekväm i situationen, hon var inte införstådd i vad som förväntades av henne. Så min viktigaste uppgift det passet var att berömma, ge henne lite trygghet och inte ställa några som helst krav. Gången därefter kändes hon lite mer bekväm i situationen och för att stärka henne mentalt provade vi att trava, vilket jag samma ridpass fick ett kvitto på att det hade hjälpt. Så vad händer nu den här gången jag sitter upp? Jo, hästen känns villig till att jag sitter där, hon känns trygg i situationen och hon vet att det inte kommer innebära obehag. Så när jag satte mig upp den här gången drygt två dagar senare, var det som att sitta på en helt annan häst. Den här hästen kändes betydligt mer "ridbar". Så nu kunde jag gå in och vägleda henne lite mer och ha en klarare tanke om vad som ska ske. Jag fick två kommentarer under ridpasset som jag tänkte jag kunde prata lite om dem. Den ena var "Du kan säga trav till henne", just efter att vi hade travat. Ja, absolut. Men jag vill ju ha hästar som går att rida för tanken, och varför ska jag förstärka ett kommando när jag bara behöver tänka? Hade situationen varit sådan att hon inte gick upp i trav när jag bad om det så hade jag förstärkt med ordet "trava", men om det inte finns något syfte med att förstärka en hjälp så skulle jag låta bli. Den andra var "Du kan ta ett stöd på henne". Ja, fast nej. Det kan jag inte. Men jag kan ge henne ett stöd. Det krävs skolning för att få hästen att söka sig fram till handen. För att hästen ska söka sig fram till handen måste det finnas ett påskjut och en längning i långa ryggmuskeln. Att korta tygeln för att få kontakt till hennes mun skulle bara leda till för hennes del, till obehag och det är inte gynnsamt för någon av oss. För när hon slappnade av, ökade sitt påskjut sökte hon sig fram till handen. Men jag förstår varför kommentarerna kommer, för jag tror det är jättesvårt att se det från marken. Hur ska beskådaren veta att jag bad henne om trav? Hur ska beskådaren veta och förstå att hon inte accepterar handen för att hon inte är där i sin skolning. Nej, det är sånt som man känner, och måste uppleva för att veta tror jag. Särskilt eftersom att hon växelvis söker sig till handen men inte i alla situationer. Även i slutet av gårdagens ridpass så fick jag ytterligare en ökning av påskjutet och hon började få ett sug framåt. Det var precis som att hon inte ville sluta. Så därför var det bara att hoppa av, för att berömma den responsen. Sedan rullade jag och Amanda vidare till Hamiro Hon började med att skritta två varv i ett varv men när hon bytte varv så klickade han upp och drog igång mentalt så hon hoppade av så red jag, vilket redan var planen. Dock upplevde jag honom lugnare igår än i förrgårr. Eftersom att jag har börjat hitta något som funkar för honom så börjar jag där och bygger vidare därifrån och det gick rätt bra... i ena varvet. Sen bytte vi varv och då blev det helt plötsligt jättesvårt. Så vi har en bra bit kvar.. Men det känns som att jag börjar se slutet på tunneln snart. Nej, nu ska jag sluta skriva och rulla ut till Hamiro och se vad herrn säger idag! Tryck och lättnad är en bestående vardag för alla ryttare, mer eller mindre medvetna. Idag och just nu är det här ett område som får stort fokus. Jag har då fortfarande en superpigg och arbetsvillig häst. Så, bromsar jag in och håller honom för kort, lägger jag ett HÖGT tryck vilket gör att om jag ligger kvar där för länge får vi bakslag och han kommer upp (bocka), så jag får då inte bli för tung på bromsen, för om jag trycker på bromsen måste jag lätta på bromsen, och då måste jag ge honom lättnad utan att släppa iväg honom i trav SÅVIDA inte han är lugn och hela processen har kunnat ske i en lugn tonus, då kan jag släppa iväg honom i trav.
I idagsläget så är skritten, bara skritten tryck. För honom är traven lättnad, vilket gör att jag måste låta honom trava. Men under rätt omständigheter. Så får jag det där lilla att han börjar frusta, man känner att hans muskulatur slappnar av och sänker sig ner mellan sina bogblad och sin huvudposition så kan jag låta honom gå upp i trav och låta honom trava så länge han håller sig lugn och sen vill jag att han ska kunna komma ner och ligga kvar där. Men problemet är ju att tillfällena är små och idag, geografiskt lagda efter en lång sida. All annan geografisk yta på är överslag, jag har nog aldrig behövt vara så fokuserad på en häst någonsin. Jag var tvungen att vara medveten om min omgivning men jag kunde inte den låta mig tappa fokus från honom en millimeter, för vart enda litet störningsmoment nollställde och vi fick börja om med att gå ner och ur stress. Få fötterna på jorden. Jag fattar inte vars detta kommit ifrån, men jag vet att jag inte är den ända i stallet, tack och lov. Kan det vara alla älgar? Jag vet inte... Han är ju tack och lov lugn i stallet så.,.. Ja, mycket märkligt. Detta är ett utforskande, i högsta grad. Att se, vad klarar vi av, hur mycket tryck kan jag lägga och hur avbryter jag när trycker bli för hårt så han inte hinner gå upp, för han är otroligt reaktiv just nu, så du inte många millisekunder på dig att fatta ett beslut. Jag får gå in och vara ett otroligt mentalt stöd. För så här är det. Jag vill inte RIDA i den normala bemärkelsen av vad ridning är, utan jag vill bli buren och så länge han är så här så kan han inte bära mig eller sig själv på ett hälsosamt sätt. Jag vägrar rida på ett sätt som innefattar att jag ska behöver vara hård i handen, och hålla hästen inom ramen, jag vill inte rida så. Jag vill att hästen ska kunna göra det av sig själv. Visst det tar tid, och den krävs en väldig massa skolning och timmar bak i, men jag är övertygad om att slutresultatet är värt det. Så det är bara att fortsätta låta utforska detta. Idag jobbade vi också med att göra halt i början av en lång sida, sen får han då smyga fram och sedan plocka upp honom i trav och på kortsidan så ska han då slappna av, söka sig framåt nedåt med handen och sänka sin energi. För när han får trava fram i ”lugn och ro” så känns han väldigt harmonisk. Problematiken är bara att få honom att hitta dit och stanna kvar. Ja, jag har såklart ridit sedan i fredags. För det har blivit rutin nu, klockan fem efter jobbet åker man till stallet. Så jag åkte ut, sadlade och satte mig upp och fortsatte på samma som dagen innan. Men jag fick tänka om lite, för att försöka arbeta in i halten funkade inte. Så jag tänkte om, gjorde halt och sedan fick han gå fram i korta steg och sedan plocka upp honom i trav. På detta sätt fick jag en mjuk övergång, där vi inte fick så mycket tryck utan han kunde länga sin överlinje och vila längre på sina bakben. Detta gjorde vi i början på lång sidan och fram till kortsidan fick han sakta av, varva ner och på kortsidan var det verkligen SLAPPNA AV, som var fokus och där tror jag vi la till ett kommando ”stretcha”, jag gav honom plats för att söka sig framåt nedåt och verkligen bli mjuk i kroppen.
Så det känns som att vi började nosa på något bra. Idag efter jobbet åkte jag ut till Hispidia igen. Den här gången fick jag träffa henne i stallet innan jag gick ut på banan och hon är otroligt social och ”läser in” en. Här med henne sätts ju mina ”unghäst” kunskaper på prov, och något som jag tänker på är det här med att inte göra saker så stort. Ja, man måste vara aktsam men inte rädd. Så genom att vara avslappnat och ha en klar tanke, göra det jag tänkt. Jag måste som komma ihåg att inte göra små saker till en grejj. Varför den tanken dök upp är för att HIspidia är en häst med tusen frågor, hon är lite rädd och skeptisk så du måste vara ett mentalt stöd för hon är ingen hög energi häst. Så när jag sadlar så får jag helt enkelt tänka att jag har gjort det här tusen gånger, och få det att kännas som en självklarhet. Går ner på ridbanan, och tänker att jag ska promenera lite med henne för att vi ska känna in varandra. Men eftersom att hon är så försiktig i sitt sätt så känner jag att det är svårt att känna in henne för hon är så inkännande? Ja, svårt att förklara. Men jag tror att jag måste prova prata med henne helt själv någon gång utan utrustning och bara leka lite med energier. Ja, men det var inte vad vi skulle göra. Det kändes som att hon drogs mot pallen för att hon visste att det var vad som väntade. Så utan några konstigheter så klev jag på. Här fick jag tänka på att visa tydligt vad jag tänkt. Lägga lite vikt i stigbygeln innan jag hoppade upp, göra det lugnt och försiktigt. Så hon känner sig trygg i situationen. När jag hoppat upp upptäckte vi att stigbyglarna var olika långa, Therese (ägaren) föreslog att jag skulle hoppa av, men jag kände att hon var rätt tillfreds och hade ro i att jag satt på henne idag som jag inte kände sist jag satt på henne, så vi ändrade stigbygeln på plats och det gick så bra. Ett litet bevis för att man inte ka göra små saker för stora, det går bra. Bara kan kommer ihåg att läsa in situationen och känna om det är lämpligt. Vi skrittade på längs med fyrkantspåret. Det finns en rätt tydligt broms så det är snarare så att vi behöver träna på att komma framåt, idag kom hon fortare in i en slags balans där hon kunde hitta ett jämnt tryck = påskjut. Redan förra ridpasset funderade jag på att prova traven, men det kändes inte lämpligt. Så idag provade vi traven. Visst hon känns ganska vinglig och försiktig och just därför kändes traven nödvändig just för att traven kan inge självförtroende. Och vad händer? Ja, vi fick göra några övergångar innan vi fick en trav så att säga, men efter varje försök fick hon massvis med beröm. I och med att hon är så ung så är det inga mjuka fina övergångar vi pratar om direkt utan det är ett kast upp i trav och det sätter både mig och henne ur balans för att det blir ett nytt rörelsemönster och ingen mjuk övergång, det är en viktbalans. Men hon fick massor av beröm för försöket och istället för att dra iväg när hon hamnade ur balans stannade hon så massvis med beröm. Så vi gav det några försök. En sväng fick vi upp lite fart i kurva och där var galoppen nära och vi fick tvära från staketet. Men det var ingen fara. Jag hade låtit henne gå upp men inte genom staketet såklart. Vi provade såklart en till trav övergång för att allt skulle kännas bra, så sen avslutade med att skritta ett varv och här blev det så tydligt att traven gav det jag hade hoppats, för hon fick ett mer bestämt steg, hon kändes säkrare på foten, i bättre balans och i det fått ett ökat påskjut. Therese kommenterade under passet att jag skulle ha provat ta traven på volten. Men jag valde att hålla mig till spåret av några anledningar. Dels för att jag inte vill rida på volt med en så unghäst. Att rida på volt är slitsamt och inget jag vill göra i hennes läge och det är svårare för dem att hålla balans på böjt spår. I och med att jag tar det i början av en lång sida får hon flera alternativ. Ta stödet från staketet, eller vika in mot mitten, vilket en unghäst ofta väljer att göra, Vilket också var vad som hände och det är lättare att därifrån göra något av det därifrån. Ja, många unghäst tankar kommer komma upp och i med att jag rider henne, men sedan åkte jag och hämtade upp Amanda, så åkte vi ut till Hamiro. Tills dess att vi hade bytt om och var påväg att hämta honom hade han gått och ställt sig vid grinden, redo att komma in. För någon vecka sedan fick man jaga honom i hagen och nu kommer han och bara ska in, han går lugnt in och han står som ett ljus i stallet. Jag och Amanda är så vana att ha en bomb inne i stallet och nu är han sååå lugn i stallet. Så hon sa det ”det är något konstigt, hur är det killen?” Och jag tror att han börjat landa i stallet äntligen,. Men så hoppade hon upp och så gick vi ner på ridbanan så skrittade hon sina två varv i varje och sedan gav vi oss. En av anledningarna var att man nu känner hans energi. Hur lugn och cool i stallet men när du kommer ner på banan så är det som glöd under hovarna. Energin kokar i honom och den växer för varje steg han tar. Jag vet fortfarande inte vad det beror på, det finns en stark arbetsvilja i honom och det gäller att han och jag lär oss att hitta ett lugn och ge oss tid, för så länge vi bubblar kan vi inte göra det i harmoni och symbios. Jag har funderat till och från på att ställa av honom men jag känner att nej, det vill jag inte göra. Utan jag ser det som att vi har en viloperiod just nu eftersom att vi jobbar i skritt, halt och endast lite lite trav. Och att fokus är på att varva ner. Så med lite tid så kommer nog detta blir kalas bra.
En del i kraftskapande Ridkonst handlar om energier, vilka energier man ger och släpper ut. Men det jag framför allt måste tänka på just nu är VAD GER ENERGI? Saker som ger mig energi är ju hästarna, köra bil, lyssna på musik, eller en inspirerande filosofisk dokumentär. Det är saker som inspirerar, lugnar, återställer och skapar energi hos mig.
Men ibland är det inte nog. Vi alla bär på våra olika ryggsäckar som är lite olika tunga. Ibland känns ryggsäcken tyngre än andra dagar. Senaste två veckorna har min ryggsäck varit otroligt tung och jag har helt enkelt inte orkat bära vikten längre Det har gjort mig arg och frustrerad, vilket gjort att jag behövt från gå från hästarna. Min största källa till energi. Men tillslut måste man komma till det här läget och säga nu är det nog. Jag vill inte bära detta längre, och när man kommit dit. Måste man fundera på - vad gör jag nu? Igår tog jag tag i saken, och fick ta ett tungt samtal. Ett sånt där samtal man önskar man aldrig behövde ta men det var nödvändigt för mig. Jag kan inte gå och bära på en börda som är för tung för att skydda någon annan. Så idag kan jag kliva upp med en ny energi i min kropp. Allt känns lite lättare i detta dystra höstmörker. Men det är så befriande och stärkande att ta hand om sig själv och göra något för sig själv som leder till att man mår bra. Det är så viktigt. Idag åkte jag ut och red Tjugan, Amanda är fortfarande väldigt slut så jag åkte ut själv. Jag har ju haft lite problem med att jag har ett energiknippe hemma, så det kändes bra att få åka ut till en häst som är lugn och trygg. Men det fick jag nog äta upp. Pigg och glad var han idag. Bad lite försiktigt om något travsteg, ett klickljud och han rullade igång i galopp från skritt, jaha tänkte jag så saktade vi av. Så idag tränade vi lite på halter och övergångar. Det är så häftigt att sitta på "nya" hästar för de sätter igång nya tankar och insikter. Tänkte lite på de saker, vi nämnde sist när jag var uppe hos Ewa. En hjälp i taget. Du får fokusera på en sak. Du kan inte göra två. Där tränade vi också på halt, och några trav övergångar och just att i övergången så hände det något med Callys kropp. Eftersom att tjugan fortfarande i mina ögon är "unghäst", det vill säga, att man bygger på grunden. Så kändes det lämpligt att träna på just stanna och lite trav. Nu blev det visst lite galopp också men det är nog bara nyttigt. Efter ett tag så händer det ju något med kroppen. Han går fram mer, han är mer alert. Han lyssnar bättre på drivande som förhållande hjälper så då kunde man ju prova trampa in i traven, väldigt lätt. Korta steget och bygga lite energi och släppa fram i trav och det gav en helt annan känsla i traven där han inte vräkte sig iväg, utan göra övergången mjukare, vilket medförde en mjukare trav. Vilket ledde till att jag kunde stödja honom mer på böjt spår, vilket ledde till att han inte föll in i galopp för obalans och när jag då väl bad om galopp fick den en helt annan rundhet. Någon skrittade på framåt! när vi sedan gick från ridbanan och han såg så nöjd ut med sig själv. Detta var väldigt givande för oss båda och jag är så glad att jag har möjligheten att åka ut till tjugan ibland. Jag gillar ordet balans, det går att använda i många sammanhang och det är väl just det jag behövt träna på, Balans i flera sammanhang. Balans mellan avslappning och energi, mellan mål och behov, och vilken röst jag ska välja att lyssna på.
Ibland så kommer man till ett läge där fötterna springer ifrån kroppen och det är vad jag har upplevt och det är då man måste stanna upp och inse att man är på väg åt fel håll. Så jag kontaktade Ewa, så pratade vi lite grann och dagen efter åkte jag ut med en ny tanke. Sen i måndags så åkte jag ner till Umeå och hälsade på hos Ewa. Vid middagstid är jag hemma i skellefteå igen och jag åker ut till Hamiro. Nu har det gått några dagar sedan det där samtalet och jag känner att jag är på rätt väg igen. Det handlade nog aldrig egentligen om Hamiro, det handlade om mig. När jag tappar bort mig själv så hamnar jag inte på samma frekvens som jag behöver vara för att kunna höra vad han säger. Det är så lät att förivra sig, det är mitt problem. Jag har en så otrolig vilja, jag är handlingskraftig så för mig är det svårt att låta saker ta tid. Jag vill ju det här med hästarna så mycket att jag blir lätt målfixerad. Så nu har jag behövt stanna upp och påminna mig själv om. VARFÖR jag valde att köpa Hamiro. Jo, jag bestämde mig för att jag ska inte köpa häst för att prestera, då kan jag lika gärna köpa mig en dressyrhäst. Utan jag köper Hamiro för att jag vill må bra och bara fokusera på det. Men någonstans tappade jag bort mig själv i att jobba mot det som ändå är min dröm. Jag måste komma ihåg att jag rider för min skull och när tiden är mogen så kommer jag kanske få jobba med det jag älskar, men tills dess ska jag försöka komma ihåg att njuta av resan. Så nu tar vi ytterligare ett steg på vägen att hitta avslappning och harmoni. Det här med att vara närvarande är inte en sån sak som man bara kan och så kan man det, det är en färsk vara och det är något man konstant måste träna på, det är inget bestående. Det är så lätt att ta förgivet att man blir närvarande i stallet men det funkar inte så. Det är en sån sak som man måste vara medveten om. Jag har en del saker som tar tid, energi och en stor del frustration just nu och här i helgen så åkte jag ut till stallet för att Hamiro skulle få komma ut och röra på sig och han brukar bli så bråkig om han fått stå en dag och då låta han stå två dagar kändes lite lämpligt.
I efterhand kan jag känna att jag inte skulle ha åkt ut för jag var inte mentalt på plats, men det kanske var precis vad jag behövde. Någon som satte mig på plats eller vad man ska säga. Att inse att jag inte kan fortsätta acceptera de saker som pågår i mitt liv längre. Att det måste få ett stopp för det har blivit en stor frustration. Det var först några timmar senare som jag upptäckte att Hamiro hade nypt mig, jag var alltså så frånvarande att jag inte ens märkte eller reagerade på att han bet till. Hamiro är verkligen en super snäll häst och även om han kan vara lite bråkig i bland så bitas är inte något som funnits på tapeten någonsin och plötsligt hände det. Så jag ser det som en direkt konsekvens av min frånvaro. Därför är jag så glad över att jag får undervisa för då har jag inget annat val än att vara närvarande för hur ska jag annars kunna undervisa? Senaste veckan har jag lite lagt det här med träna inför piaffen åt sidan och försökt känna in mer igen och känna att han kommer ner mer i varv för det här med att stanna och stå stilla finns lixom inte och även om vi har sänkt energi nivån massor så är det en bit bort. Men det här lugnet som nalkas visar sig tydligt i flera moment. Dels så för han sig på ett helt annat sätt, han har börjat organisera sin kropp över framdelen, han slappnar av mer genom hela sin kropp. VI får mjukare övergångar upp till trav och vi riskerar inte anslag så fort vi försöker göra en övergång utan det tar längre tid att bygga upp energin och intensiteten på den nivån. Vi har även provat byta huvudlag som en test, kapson och stång, ett annat stångbett än vi brukar ha, som är lite kortare och har lågt valv som han verkar trivas med i sin mun. Han ser väldigt nöjd och harmonisk ut i sin kropp och idag slappnade han av så pass att Amanda kommenterade att han blir så låg, att huvudet verkligen kommer ner. Han har ju annars en tendens att bli lite spänd och höjda sitt huvud och sänka sin rygg och där vill vi ju inte riktigt ha honom. Jag längtar efter en lektion med Ewa för att få ordning på mitt huvud igen. Men tills vidare jobbar vi på med att hitta lugn och harmoni i samvaron med hästen.
|
Detta är en plats där jag kan uttrycka mig och berätta om vad jag lär mig hos hästarna.
Här finns det även utrymme för kommentarer och dialog. Jag svarar gärna på frågor om det är något du funderar över. Spirit - står för den hästen som ledde mig in på den väg där jag är idag och han är en del av mig i hästform. Han har en stor plats i mitt hjärta och jag kommer evigt vara honom tacksam. Kategorier |